Julen är här och jag vill klaga lite

 
Bara några dagar kvar till Julafton och jag är en klassisk svensk som längtar till sommar och sol. Det är tråkigt att prata om vädret, men det är så vi gör. Vi pratar om vädret när vi inte har annat att tala om. Vi kan börja detta klagsamma inlägg med att prata om vädret, du och jag(, men mestadels jag). Först och främst; Vintern är knappt här. Snön kommer och går - så som chokladen gör i en chokladälskares skafferi. Det är en hemsk hatkärlek. För man vill att det ska ligga kvar, men varje gång man kollar efter så försvinner lite mer. För det andra; Det är fortfarande kallt och vidrigt, men för största del bara kallt. Kylan biter tag i kinderna som gammelsläkten gjorde när man var liten och fluffig.
 
Vädret är inte det enda jag tänkt klaga på. Jag har även filosoferat om julen överlag. Menar tänk på de som inte har familjer att fira med, eller de som har familj - men inte får/vill fira med dom av olika anledningar. Tänk på de som helt enkelt inte har råd att köpa klappar och därför får förklara för hens barn att "Tomten kommer inte i år.". Juletider har övergått till tiden då "alla barn ska vara glada" om de får dyra julklappar. Vart tog kärlek och gemenskap vägen?
 
Ta mig med en nypa salt. För jag vet att det inte är så hemskt som det låter, men det är fortfarande någonting jag tänker på och någonting jag tänkt på de senaste jularna. Om jag hade kunnat skulle jag bjuda in alla ensamma och sorgsna själar på en stor julmiddag med musik och dans, men jag är bara en simpel konststudent med hål i fickorna.
 
Suck, kort sagt så vill jag bara ha tillbaka jul som består av gemenskap och kärlek.
 
Jag behöver inte dyra julklappar med fancy inslagning. Om jag skulle önska mig någonting i år så skulle det kort och konsist vara:
- Kärlek.
Det är kliché som fan, men vet du vad? Jag är lite kliché på många olika sätt.
 
Kärlek borde bli årets julklapp. (Även fast VR är jäävligt coolt.)
 
Puss och kram!



Porträttstudie hela dagarna

   
 
Som du märker genom bilderna har jag koncentrerat mig väldigt mycket på porträtt, till och med gjort en skulptur. Anledningen till detta är enkel: jag vill förbättra min kunskap och förmåga att måla människor. Ansiktet är nummer ett på min lista, sedan får jag väl (tyvärr) ge mig in på att studera händer och fötter.
 
Min tid på skolan, Skövde Konstskola, har varit helt underbar och jag har lärt mig så otroligt mycket. Lite tråkigt att jag snart redan gått klart min första termin, men på den ljusa sidan så har jag en termin kvar och x antal år att fortsätta lära mig allt som går.
 
Mitt tips till alla er som också vill förbättra er porträttkunskap är enkel och kort:
     - Måla alla och så många ansikten ni ser!
Det är inget fel att måla av. I evigheter har människan lärt sig genom att härma. Måla människor från internetbilder, måla din vän, måla av den främmande personen på tåget, måla av någon som fikar. Studera hur ljuset faller in över ansiktets muskler, hur de olika musklerna formar sig i förhållande med varann. Sedan kan du alltid fokusera dina studier på bara näsor/bara ögon i alla olika former.
 
Träning ger färdighet!
Igår skissade jag upp en ungefärlig plan för mitt första (lite) större porträtt. Denna kommer göras i akryl och än sålänge så ser jag verkligen fram till slutresultatet.
 
See you next time!
 
 



Historian om mötet med Radical Face

 
Historia dags igen! Det var en gång... Nej, vi börjar om. 
 
Det var en av de värsta veckorna för Sverige. Snön hade kommit utan förvarning! Stockholm var i kaos och ingen annan än 08erna (och de som besökte 08e-land) trodde på den hårda sanningen; Stockholm hade jävla massa snö. Fastän den förfärliga varningen via alla möjliga medier så bestämde sig de fem vännerna att åka bil till Stockholm. Allt detta för ett band vid namn Radical Face.
 
Vilket är då detta band, Radical Face? Radikalt ansikte låter inte speciellt bra. Men låt mig försöka övertyga dig genom att du själv lyssnar in dom, på valfritt medie: Spotify, youtube med mera. För ska jag gå in på varför jag tycker Radical Face är grymma så kommer jag skapa en novell till ära.
 
Tillbaka till berättelsen. Det var fredag och alla satt och trängdes i den lilla hyrbilen som nu hade anlett till stora staden Stockholm. De körde fel. Hittade ingen parkering. Var kissenödiga. Hade slut på öl. Livet var påväg att ta slut. Väl framme till Södra teatern stannade bilen till för att kolla ordentligt på kartan var de skulle för att komma till närmsta parkeringshus, men sanningen var att de redan stod på den närmsta platsen någonsin. Gratis dessutom! Lyckan var tillbaka.
 
Ben Cooper klev upp på scenen och med sin lugnande röst inledde han i den vanliga fallangen:
  "Hello, my name is Ben Cooper, also known as Radical Face. This is my band people."
Publiken tjoade och jag tackade överstående väsen att jag kom ihåg mina öronproppar. Sedan tilllade han:
  "We're from USA.... and I'm sorry..." (pga Trump vann valet dagen innan)
Spelningen var magisk på så många vis. Ljuset. Musiken. Känslan. Låtarna. Ben Cooper. Kärleksblickarna mot Ben från hans man.
 
När spelningen var över så trodde jag att det skulle vara en lång kö för att prata med Ben, men det visade sig att det var väldigt få som orkade stanna kvar. Detta nöjde jag mig med mycket väl eftersom det betydde att jag skulle kunna dra ut på mitt samtal med Ben och även förklara varför jag gjorde en målning till honom. 

När han kom ut så fick vi förklarat att han var tvungen att springa så fort taxin kom, eftersom turnén inte var över än, men vi fick gott och väl med tid. 
 
Angående målningen. Det var en karta. Jag gjorde två. En till mig och en till honom. Så först bad jag honom att signera min, och utan att han visste att det fanns en till så frågade han frågor om målningen och mig. Jag fick en kram och orden:
"Stay weird forever. This world needs weird people."
Jag tackade och gav över kogeln (som hans karta var i). Han öppnade och utbrister i ett
"Is this for me? Have you done this to me?"
Med dom orden kan man lätt säga att han blev överycklig. Han berättade hur den skulle upp i hans hem när han väl kom hem igen. Och jag fick en till kram.
 
Sedan drog vi hem med bil. Från stora staden Stockholm, till lilla staden Skövde. Väl hemma, runt 6.00 dagen efter, så slängde jag mig i sängen med årets största leende.
 
Det var en bra resa och ett förjävla bra äventyr.