Nytt för veckan: Septum

 
Att det hände denna veckan blir ju lite fel att säga, men inom 7 dagar (vilket är en vecka) är korrekt, så ja: Nytt för denna veckan!

Förra fredagen, vid 4 tiden, slängde jag mig på stolen som påminde mig om förra gången jag la mig ner för smärta. Tatueringen. Men denna gången för att sticka nålen igenom huden och inte vara in litegrann. Jag har under lång tid, mycket längre än vad jag varit medveten om, varit fascinerad utav att skaffe septum. Fast har aldrig riktigt vågat. Varför? För att jag bryr mig för mycket vad andra tycker.
 
Med piercingar ser du läskig ut. Du är farlig. Du är kriminell. Du är allt ifrån snäll. Du är "ung och dum". Kanske lite överdrivet, men jag tänkte ungefär i dom spåren. Folk kommer se snett på mig bara för att jag ser ut så jag vill. Visst, jag tycker fortfarande det är lite jobbigt att tänkte hur bekanta ska reagera när dom ser, men helt ärligt känner jag faktiskt inte att jag bryr mig särskilt mycket. Som jag alltid sagt på jobbet till de barn som tycker min töjningar är fula: "Jag tycker dom är fina. Så det är ju bra att det är jag som har mina smycken och inte du."
 
Jag har alltid haft en enorm beslutångest över allt. Svart eller svartblå? Byxor eller kjol? Köpa eller inte köpa? Rubbet om allt. Vissa saker är självklart lättare än andra. Så som; röd mjölk eller grön? Eko eller inte? Men det är sånt som är tillfälligt "just för stunden". Jag vet att jag kommer få välja samma val inom några dagar och därför är det inget problem. Men att köpa kläder är en härlig frustration. Jag älskar kläder, men hatar att välja. När jag köper kläder kan man nästan förutse att detta plagg kommer jag ha i min garderob i ett par år. Min onda cirkel: Jag älskar att köpa kläder, men hatar att välja. Jag hatar att slänga, men jag gillar att rensa ut.
Jag är allt och ingenting, helt enkelt.
 
Dra ihop säcken, Michaela. Som alltid hamnar jag utanför spåret och snackar om elefanter när jag börja på naturgodis. Det finns en koppling, men det är bara jag som kan förstå den.
 
Min septum. Jag älskar den. Jag hoppar inte till när jag ser mig i spegeln, som jag först trodde. Jag är nöjd över den. Så som jag är nöjd över min tatuering. Jag har aldrig varit personen som väljer saker för att jag vill, och nu när jag gör sådanna val känns det underbart. Det är nästan som att vara barn på nytt fastän man räknas som myndig "vuxen". 
 
Tack för att du klara dig igenom min lustiga text.
Hoppas du mår bra idag.
Om inte tänk mig med rufsigt hår och vit rock: Med ivriga händer hoppar jag runt och slänger färg runtom i lägenheten. Glöm inte att jag nynnar på "Jag ska måla hela världen, lilla mamma..." med halvt galen blick. 
Hm, det skulle bli en bra seriesnutt. Det är ju trotsallt min konst(iga) dag... så.. Hm. *ideér*



Jag försöker iallafall

 
Helgen flög förbi fort, och även denna veckan har gått så satans fort. Jag kan knappt hinna med räkna sekunderna som tickar förbi på klockan min. Men vi lever och vi är glada, och tiden spelar faktiskt inte så stor roll.
 
Eller ja, för er gör det indirekt det. För med att jag anpassar tid efter liv, och inte tvärtom, så blir det ofta så att jag inte laddar upp något inlägg överhuvudtaget på antal dagar. Jag gör massa intressant, tro det eller ej, men jag har inte lust att ladda upp allting. Menar jag skriver inte ens dagbok varje dag, så varför ska jag blogga varje dag.
 
To recap, last weekend:
- John Bauer är bra. Jag med sambo kollade utställningen i Jönköping i fredags och ögonen myste på konstverken.
- Skövde gav en bra utekväll med mycket skratt och tjat. Jag skulle inte kunna be om bättre sällskap för lördagen!
- Ohjuste, jag stack en ring genom näsan på mig. Fredags tog jag hästen i manen och piercade septum. Något jag velat länge, men aldrig riktigt vågat. (Bild kommer upp senare)
 
Veckodagarna har givit tillräckligt med glädje, men inget utöver det vanliga. Så inget som är värt att ta upp. Idag blir det måla högt som långt. Först hembyggd hylla till hallen. Sedan efter det borde mitt konstnärliga jag skrika efter att få slänga färg på väggar och tak. Vi får helt enkelt se vart min färg hamnar efter dagens timmar.

Tack och hej. 
Jag ber återigen om ursäkt för dålig uppdatering, men livet är full med möjligheter utanför min dataskärm och därmed sitter jag inte fastklistrad här så ofta. Hoppas ni lever ett gott och fylligt liv!



Dokumentär och laga mat

Kvällar som denna känner man sig lite extra medveten om livet och allt där omkring. Och just av den anledningen står jag och lyssnar på P3 dokumentär: Tysktågen, neutraliteten och Nordkalotten medans jag lagar kvällen sista måltid. Egentligen är det inte mer intressant än så. Jag lagar mat, och jag lyssnar på dokumentär om andra världs krigets problem. Punkt slut.
 
Men jo, kvällar som denna känner man sig lite extra .. extra. Man känner sig rädd, men glad. Stolt, men förbannat besviken. Man känner sig vuxen, men ändå så galet liten. Det var inte längesedan flera människor valde en mörk väg för att göra livet förfärligt för så många mer. Och här står jag och lagar mat. Och är glad.
 
Samtidigt kan vi inte fastna och tänka på det som hänt, förutom att lära oss något utav det förflutna för att förbättra det kommande. Nothing more, nothing less.
 
Jag är glad att tiden är över, men hade självklart önskat att världen hade lärt sig lite mer. Men människan är ung och omedveten. Men vi kämpar tillsammans. Därför fortsätter jag laga min mat medan radioprataren analyserar Sveriges neutrala ställning under 2vk.
 
Idag var en bra dag, och imorgon kommer bli bättre. Förhoppningsvis!