3 veckor gamla valpar

 
 
För några månader sedan var jag och mamsi nere i Danmark och parade Elohopea. Länge höll vi tummarna och jag, som inte längre bor hemma, fick uppdateringar nästan dagligen ifall Ella gick upp i vikt eller inte. Och helt riktigt blev hon en tunna efter ett tag. Den 22 Juni föddes fyra sockersöta valpar.
 
Sålänge jag minns så har mamma haft hundar(, men vi har även haft andra djur). När jag bodde hemma hade jag lyxen att ha valpar hemma lite då och då. Att se ett liv växa från blind och döv nästan råttliknande till en galen hårboll är något jag inte riktigt kan förklara, men det är minst sagt underbart.  
 
W-kullen är idag 5 veckor gamla och för ungefär två veckor sedan vad jag med sambo nere för att träffa dom; Warga, Wargo, Wargas och Wargen. När vi först anlämnde så sov de alla och man kunde inte göra så mycket annat än att stå utanför valpburen med ett lågt "aww" i huvudet. Jag saknar verkligen att ha valpar när mig hemma. Fastän man ofta blev biten i tårna under frukosten så var det oslagbart att lägga upp en trött valp i knät och bara mysa. 
 
När de till slut vakna upp så var det upp iväg på vingliga ben för att komma och hälsa på oss. Det var då inte så mycket bus förutom tugga för att lugna kliande tänder. Wargen, som är den minsta valpen (bild 3), är min hittils favorit. Kan vara pga att han är liten och har ljusare tecken i ansiktet - därmed lättare att känna igen, eller så är det helt enkelt att han har en egen personlighet.
 
Som sagt idag är de redan 5 veckor gamla. Jag var nere på ett dagligt besök nu i veckan och redan på två veckor har alla växt till sig ordetligt. Precis exakt så som valpar gör. Det är bara att man glömmer bort det medans man inte har valpar. Mycket mer bus. Mycket starkare tänder. Mycket mer energi. Även om de sov en timme av mitt besök så hann jag busa med dom en lagom stund.
 
Nästan så att jag vill åka tillbaka nu när jag skriver om dom. 
Menar vem vill inte ha ett fluffigt hårmonster att gosa med?
 
Tack för mig! 
 
P.S För er som undrar så är rasen Finsk Lapphund och ni kan hitta mer information på min mammas hemsida, www.magiicas.com . Kommer antagligen ladda upp mer bilder som jag tog när de var tre veckor gamla för de är ju galet sockersöta! Så håll dig uppdaterad så får du se mer.




Godmorgon, god eftermiddag och god dag!

 
Vi kör alla hälsningar på en och samma gång för ingen vet när jag återkommer igen. Det kan vara redan om några timmar, men det kan lika med bli ikväll eller imorgon. Jag är inte jättebra på att uppdatera och jag vet inte hur många gånger som jag nämnt det här i min blogg, men återigen så ber om jag ursäkt för att jag inte vet vad jag ska skriva, eller ladda upp, och därmed ger er en dålig uppdatering på saker och ting.
 
Plugget rullar på och jag börjar få en bättre överblick på hur det japanska språket fungerar och beter sig. Men alla dessa partiklar som ska bytas och omvandlas beroende på vad som kommer innan och vad man vill säga. Vad ska jag mer säga?
日本語はたのしい。(~Japanska är roligt.)
 
Iförrgår var jag ute på en gatufotografering, men eftersom det var söndag eftermiddag och alla affärer i staden Falköping var stängda så var det tomt på folk i centrum. Dock stoppade mig inte att få några schyssta bilder. Laddar upp några av dom idag/imorgon.
 
Förutom plugg, lite fotografering så har jag rullat med det vanliga i livet: Spel och konstverk.
Senaste har jag endast kladdat/skissat i mina block i försök med att öka min impulsiva kreativitet så jag kan köra lite mer: "Jag målar detta för jag bryr mig inte riktigt vad eller hur resultatet blir, men det kommer bli okej bra"  istället för att sitta och fundera i timmar för att slutligen inte måla någonting överhuvudtaget eftersom "det kommer inte funka ändå.". En konstnärlig hjärna är inte alltid ens bästa vän, men nära nog för mig.
 
Om dagens fotografier:
Jag har alltid trott att jag skulle vilja ha ett rent och prydligt hem när jag flyttar hemifrån och får ett eget hem som jag kan inreda precis så som jag vill, men ack så fel jag hade. Får nog förklara detta mer inpå. För jag vill ha det rent och prydligt, men inte den där vita och moderna stilen som jag uppmärksammade på internet. Mina prylar är fyllda med känslor och minnen som aldrig får eller kommer försvinna. Jag vill inte ställa undan dom. 
 
- Jag äger en gammal oljelampa som jag fått av god släkting
som tyvärr var tvungen att återvända till änglarna efter en lång kamp mot cancer.
- Jag har kvar min prideflagga från min första Pride-parad,
och det förvånar mig att en enda pryl kan hålla så många minnen som den gör.
- I fönstret står en blomma som jag räddade från kylan utanför Maxi's sopsortering.
Den var lite död på lövens kanter, men efter två veckor kärlek så var den tillbaka igen.
En liten miniatyr stol som är något av det sötaste jag sett.
En gåva från min käraste som är otroligt påhittig och kreativ.
- Hemmaskapad glaskruka gjord från en gurkburk.
Eftersom vi hade slut på krukor och min sambo kom hem med blomma på vår årsdag.
- Massa små figurer. Allt ifrån minion till hund och ett får.

Visst, jag kan inte samla på mig allt, men det jag försöker säga är att den moderna, fina stilen som många hem nu har är .. tråkig? Minneslös? Fast vad gör att jag kan säga det med säkerhet. Menar alla samlar minnen på sitt egna sätt. Ditt sätt är lika bra för dig så som mitt sätt är bra för mig.
 
Tack för min lilla stund. Hoppas er dag fortsätter mot rätt riktning!




En dag i Februari

Idag har jag egentligen inte så mycket att skriva om. För jag har inte gjort så mycket annat än läst och pluggat grammatik. Så istället för att lämna dagen tom, eller eventuellt skriva 1000-ords inlägg om svensk grammatik kontra japansk, så minns jag tillbaka till en februari eftermiddag förra året. Inte vilken som helst, utan logiskt nog den dagen då bilden här under togs.
 
Ibland känns det lite sjukt att vissa minnen som har passerat redan har sprungit ifrån med nästan ett år.
 
Favoritbild från 2015, Februrari
 
        Fotografiets historia:  "En lycklig dag i Februari"
Mina fötter värkte och jag kände hur min ryggsäcks innehåll hoppade runt utan någon logik. Varför valde vi ens att gå en lång promenad denna blåsiga kyliga februari eftermiddag. Varför inte en annan dag? Samtidigt så var det väldigt skönt att komma bort från stadens oljud och människors blickar. Efter att ha kämpat med arbete i flera månader utan att egentligen psykologiskt orka så var det underbart att vara fri från jobb och oro en hel eftermiddag.
 
Målet var att komma så långt ifrån som vi möjligen skulle orka. Denna dag: Upp på Falköpings ena berg Ålleberg. Bredvid mig hand i hand vandrar min käraste och jag kände hur hjärtat saktar ner och min inre oro försvann mer och mer ur mitt medvetande. Jag kände mig lugn, och jag kände mig lycklig. Allt omkring mig skapade ett lugn som jag inte hade känt på länge. Naturen, kärleken och närheten av nuet. Mina fötter fortsatte vandra.
 
Efter varje steg vi kom närmre berget så blev vinden starkare och starkare, och när vi var vid bergets början så valde vi att istället vända om hemåt. Solen var påväg ner och det skulle snart bli ännu kallare. Och vinden skulle inte göra kvällen varmare. Påväg hem så bestämde vi oss att ändå njuta av promenadsfikat vi bar med oss. Så vi klättra upp på en stenmur mellan två åkrar och dukade fram termosen med kaffe och varsin bulle.

Där satt vi och såg hur solen långsamt la sig till ro i en säng av moln. Harmonin av denna eftermiddag värmde min själ in till det sista. Den veckan trodde jag inte att jag överhuvudtaget skulle kunna dämpa mina tankar, men jag bevisade mig fel. 
 
Innan vi klev ner och vandra vidare hem, ställde jag mig upp och tog upp min kamera som legat längst ner i väskan och knäppte av ett fotografi på solnedgången. "Fyfan vad glad jag är att jag lever."


« Tidigare inlägg