Micha Ö.

Träffen med R2-D2
 Har jag glömt berätta om gången då jag träffade R2-D2? Ja, självklart.
Det var en vacker oktoberdag fyllt med spöregn och en tråkigt grå himmel, men jag var glad ändå. För jag kände mig on top. Kläderna var svarta och sminket lika så. Jag kände mig snygg med mina brutala skor med nitar, men det var svårt att hålla sig cool när man möts öga mot öga med R2-D2.
 
R2-D2 rullade fram och beepboopbeepbeep-ade mot mig. Mitt hjärta dog. Jag försökte kolla runt och se vem fan det var som skojade med mig. Vem fan var det som styrde? I första blicken så hittade jag inte skaparen, antagligen för att jag var så generad. (Plus att jag kände mig utstirrad av folk runt omkring, som egentligen bara var minst lika fascinerade av R2-D2 som jag.)
 
Efter en del beepbeepboop-ade så vände sig R2-D2 för att prata med en liten pojk som ville gå fram och kramas. Då såg jag skaparen vid en bänk inte jättelångt ifrån. Fastän jag var generad och nervös så gick jag fram och börja kommunicera så som människor gör, och självklart kunde jag inte hålla mig igrån att prata om R2-D2.
 
Jag hoppas att jag kommer minnas dagen tills dagen då jag dör. För när en cool människa säger att man är cool och duktig på det man gör då tar man åt sig lite extra. Jag ser fram emot den dagen då jag möter dom igen, och hoppas då kunna berätta att mina planer och drömmar är igång och inom synhåll.