Historian om mötet med Radical Face

 
Historia dags igen! Det var en gång... Nej, vi börjar om. 
 
Det var en av de värsta veckorna för Sverige. Snön hade kommit utan förvarning! Stockholm var i kaos och ingen annan än 08erna (och de som besökte 08e-land) trodde på den hårda sanningen; Stockholm hade jävla massa snö. Fastän den förfärliga varningen via alla möjliga medier så bestämde sig de fem vännerna att åka bil till Stockholm. Allt detta för ett band vid namn Radical Face.
 
Vilket är då detta band, Radical Face? Radikalt ansikte låter inte speciellt bra. Men låt mig försöka övertyga dig genom att du själv lyssnar in dom, på valfritt medie: Spotify, youtube med mera. För ska jag gå in på varför jag tycker Radical Face är grymma så kommer jag skapa en novell till ära.
 
Tillbaka till berättelsen. Det var fredag och alla satt och trängdes i den lilla hyrbilen som nu hade anlett till stora staden Stockholm. De körde fel. Hittade ingen parkering. Var kissenödiga. Hade slut på öl. Livet var påväg att ta slut. Väl framme till Södra teatern stannade bilen till för att kolla ordentligt på kartan var de skulle för att komma till närmsta parkeringshus, men sanningen var att de redan stod på den närmsta platsen någonsin. Gratis dessutom! Lyckan var tillbaka.
 
Ben Cooper klev upp på scenen och med sin lugnande röst inledde han i den vanliga fallangen:
  "Hello, my name is Ben Cooper, also known as Radical Face. This is my band people."
Publiken tjoade och jag tackade överstående väsen att jag kom ihåg mina öronproppar. Sedan tilllade han:
  "We're from USA.... and I'm sorry..." (pga Trump vann valet dagen innan)
Spelningen var magisk på så många vis. Ljuset. Musiken. Känslan. Låtarna. Ben Cooper. Kärleksblickarna mot Ben från hans man.
 
När spelningen var över så trodde jag att det skulle vara en lång kö för att prata med Ben, men det visade sig att det var väldigt få som orkade stanna kvar. Detta nöjde jag mig med mycket väl eftersom det betydde att jag skulle kunna dra ut på mitt samtal med Ben och även förklara varför jag gjorde en målning till honom. 

När han kom ut så fick vi förklarat att han var tvungen att springa så fort taxin kom, eftersom turnén inte var över än, men vi fick gott och väl med tid. 
 
Angående målningen. Det var en karta. Jag gjorde två. En till mig och en till honom. Så först bad jag honom att signera min, och utan att han visste att det fanns en till så frågade han frågor om målningen och mig. Jag fick en kram och orden:
"Stay weird forever. This world needs weird people."
Jag tackade och gav över kogeln (som hans karta var i). Han öppnade och utbrister i ett
"Is this for me? Have you done this to me?"
Med dom orden kan man lätt säga att han blev överycklig. Han berättade hur den skulle upp i hans hem när han väl kom hem igen. Och jag fick en till kram.
 
Sedan drog vi hem med bil. Från stora staden Stockholm, till lilla staden Skövde. Väl hemma, runt 6.00 dagen efter, så slängde jag mig i sängen med årets största leende.
 
Det var en bra resa och ett förjävla bra äventyr.
 
 


Träffen med R2-D2

 Har jag glömt berätta om gången då jag träffade R2-D2? Ja, självklart.
Det var en vacker oktoberdag fyllt med spöregn och en tråkigt grå himmel, men jag var glad ändå. För jag kände mig on top. Kläderna var svarta och sminket lika så. Jag kände mig snygg med mina brutala skor med nitar, men det var svårt att hålla sig cool när man möts öga mot öga med R2-D2.
 
R2-D2 rullade fram och beepboopbeepbeep-ade mot mig. Mitt hjärta dog. Jag försökte kolla runt och se vem fan det var som skojade med mig. Vem fan var det som styrde? I första blicken så hittade jag inte skaparen, antagligen för att jag var så generad. (Plus att jag kände mig utstirrad av folk runt omkring, som egentligen bara var minst lika fascinerade av R2-D2 som jag.)
 
Efter en del beepbeepboop-ade så vände sig R2-D2 för att prata med en liten pojk som ville gå fram och kramas. Då såg jag skaparen vid en bänk inte jättelångt ifrån. Fastän jag var generad och nervös så gick jag fram och börja kommunicera så som människor gör, och självklart kunde jag inte hålla mig igrån att prata om R2-D2.
 
Jag hoppas att jag kommer minnas dagen tills dagen då jag dör. För när en cool människa säger att man är cool och duktig på det man gör då tar man åt sig lite extra. Jag ser fram emot den dagen då jag möter dom igen, och hoppas då kunna berätta att mina planer och drömmar är igång och inom synhåll.
 
 


Underbar helg i Stockholm!

 
Seriöst nu, Michaela. Du säger hela tiden att du ska börja blogga seriöst, men på något vänster så "har du inte tid". Mjo, det är ju relativt sant eftersom du är iväg på saker plus att senaste två veckorna har du varit för sjuk för att skriva ner ord på denna digitala dagboks liknande dokument.
 
Juste, det jag faktiskt skulle prata om var ju inte hur dålig jag är på att uppdatera utan: Stockholm!
 
Jag, sambo plus mina bästa vän och hennes pojkvän åkte till Stockholm. Varför? Hm, ja kanske möjligtvis för att förra helgen spelade Twenty One Pilots i Stockholm, på Annexet, och det sjukaste är att vi hade biljetter! Vi hade galet tur eftersom biljetterna tog slut kort efter de blev tillgängliga.
 
Jag vill först och främst bara skriva ut att det var galet. Det var helt klart värt att stå i kö och frysa tårna av sig. Jag har aldrig varit på en stor konsert så har inte så mycket att jämföra med, men känslan och atmosfären var magisk. Hela publiken var igång konstant i nästan tre timmar. Hoppade och sjöng med i alla låtar. Man kände så jävla mycket känslor, allt på samma gång; kärlek och gemenskap osv.
 
Första man lade märke till när man gick in i Annexet var att det var närtill fullt med folk och vi visste att det skulle komma in fler (eftersom vi inte direkt var sist i kön). Så vi hade två val:
- Klämma oss in i havet och tryckas med alla TOP-fans.
- Ställa oss längre bak, men riskera att inte se ordentligt för allt folk. 
 
Men vi tog det kloka beslutet att ställa oss nästan längst bak för ingen av oss var sugen på att stå och trängas när det fanns gott med plats där vi stod, bredvid en inhängning där de som fixar ljud och ljus satt. Sekunden efter vi ställde oss där märkte vi den väldigt medvetna ställda stolpen och blev överlyckliga eftersom det betydde att Tyler kommer komma bak (på något sätt) och klättra upp på den. Några minuter efter så vilar jag ögonen på något annat som stod i inhängningen. Två objekt som var övertäckta med varsin svart filt. Ett piano och trumsätt. Vi valde helt rätt plats kan jag säga! För de hade byggt upp en till scen i bakre delen av salen, och vi stod precis bredvid!
 
 
Twenty One Pilots är kända för att hoppa runt mycket under deras konserter. Så som att gå ut i publikhavet och ställa sig, eller som jag sa lite kort tidigare; klättra upp på höga platser. Detta visste jag redan innan vi gick på konserten, men jag hade inte tänkt på det så mycket mer än så. Så när Tyler (sångaren) helt plötsligt försvann upp på övervåningen av Annexet var mina ögon stora som tennisbollar. Eller när de ställde ut trummor på en platta och skjutsa ut den i publiken, för att sedan själv ställa sig på den och spela.. Mygurd, det var sjukt.
 
Roligaste var nog när Josh hoppade in i en såndär stor boll och sprang runt på publikhavet. Jag laddade upp klipp på det på Instagram (@bymichaelao)
 
 
Spelningen var alltså förra torsdagen, 27 Oktober, och vi hade hotellrum bokat fram till lördagen. Så fredagen var en ledig dag i Stockholm stad för oss att göra vad vi ville. Åkte t-bana, gick på Vasa-museet, shoppade och tog en öl i Gamla stan. Mysigt som satan!
 
 
Till sist vill jag tackar alla som gjorde Stockholm resan underbar och stort tack till Stockholm för att du inte skrämde slaget av oss små Skövde-bor. Du kommer se mer av oss inom en väldigt snar framtid!
 
Puss till alla er där ute, och tveka inte på att skämma bort er med en enorm upplevelse. 
Livet är till för att leva!