• Bloggen är under omkonstruktion •


Akrylmåleri: Gnar från League of Legends

Efter väldigt lång arbetsprocess så är Gnar nu klar och levande. Gnar har varit ensam och dammig ett bra tag, men i förra veckan så såg jag en ledsam tår falla och jag var klar inom bara några dagar.
 
Gnar är en spelbar karaktär från League of Legends. När jag såg Gnar så lyste mitt hjärta upp. Så söt, så liten, men ack så farlig. Jag vill tillägga att jag endast har spelat LoL en gång i mitt liv och då mer för att testa än seriöst, men ni måste ändå hålla med mig att Gnar är söt.
 
Som jag skrev i inledningen så kanske du förstod att denna skapelse har pågått under en lång tid. Jag målade grunden för Gnar för två år sedan, under 2015, och tiden efter det fram tills 2017 har målningen stått och vilat i min hög av pågående projekt. Förrförra veckan så tog jag fram den och ställde den på mitt bordstafli. Redan dagen efter så ville jag ge honom liv; andra färger och ett mer rättsamt uttryck. För tro det eller ej: Jag har lärt mig massvis inom det konstnärliga under två år. När jag var klar så satt jag och kollade på det vackra jag skapat och kände mig inte mindre än väldigt nöjd.
 
Nu när Gnar är klar så är det en rullande fråga i huvudet på mig. "Vad händer nu?"
Kommer Gnar vara tvungen att läggas undan igen. Ska jag pryda min vägg med hen. Eller ska jag försöka hitta ett hem fyllt med kärlek som är villig att köpa denna skapelse. Med det sistnämnda så är jag tyvärr tvungen att klippa navelsträngen till Gnar, men jag tänker att sålänge det finns kärlek så är jag nöjd över att ha tagit det valet.
 
Vi får se vad framtiden har att ge. Först så planeras andra hemligheter som ska besvaras.
 
Bilder under arbetes gång:
 
Resultat:
 
 
 



Dreaming - Akryl på canvas

Namn på målning:”Dreaming”
Gjord i:Akryl på canvas
Storlek:ca. 70Cmx100cm

 

Man kan komma långt genom att bara skapa utan tanke.
Denna skapelse kom till i förra veckan efter att sena eftermiddagar spenderades i min ateljé. Jag måste erkänna att det var flertals gånger då jag ifrågasatte mig själv "Vad fan håller du på med?!", men fastän det så fortsatte jag att blanda och lägga till färg. Till slut så glömde jag bort att tänka och jobbade utan att veta om vad jag gjorde. Jag slutade ifrågasätta mig själv och jag slutade tveka. Den enda tanken som snurrade var: "Det får bli vad det blir. Inget mer, inget mindre." Vill tillägga att den tanken kanske inte var i bästa tonen utan mer åt det griniga hållet. 

Detta började först som ett enkelt experiment. Där det enda jag ville pröva var att lägga på lager på lager med tjock färg, med hjälp av spatel, så det blir en ojämn yta. Iden var att den skulle stanna som experiment, men under skapelsetiden så fann jag mig mer och mer för den. (Så som det brukar bli för mig.) Färgerna, känslan och uttrycket. Skapelsen fångar mig som åskådare. Jag kunde kolla på den fundera om det verkligen var jag som skapat den.

Klapp på axeln och applåder för min kreativa hjärna!




Jag försöker och det är väl någonting

IG @ bymichaelao
 
Hur kunde jag skriva blogginlägg så ofta och "bra" förr?
Var jag bara naiv och liten? Och är jag verkligen människan att avgöra det. Nah, inte riktigt, men en sak är säkert: Det kändes lättare att hitta samtalsämnen då än nu. Numera är min dagsrytm väldigt enkel: Vaknar, går till skolan, målar och dricker kopuösa mängder te, går hem, spelar, somnar. Inget mer, inget mindre. Vissa dagar är förvisso mer fyllda än andra, men du förstår min pik. 
 
Innerst inne så förstår jag att mitt liv är ungefär lika intressant som förr. Vilket är snabbt förklarat lika intressant som en sengångare klättra. Vissa tycker det är kul och skulle stanna upp för att utforska sengångarens kamp - medan andra hade gått förbi för de har annat att göra. Jag hade valt att kolla på sengångaren. Iallafall en liten stund.

Så... Ingen större skillnad. Solen är framme. Isen är farlig. Har varit nära på att ramla flera gånger så väntar bara på den gången då jag faktiskt ramlar. Har haft alldeles för tur när det gäller isen för länge..
 
Stay wierd, stay awesome!
 



Återupplivade Beethoven

 
I många år, månader och dagar låg lilla söta Beethoven osedd i en skrumpen låda nere i förrådet, men under en vacker dag så förändrades hans liv till något mer färgglatt och livligt. Tack vare lite färg, penslar och en leende konstnär. 
 
När man är en kreativ själ så gör man allt för att skapa någonting. Vad som helst! Det behöver inte alltid vara med papper och penna eller ens på canvas. En konstnär är allt. Mer eller mindre.
 
Fyra tidigare tillfällen har jag målat figurer, men till skillnad från de andra figurerna  så innehöll målandet av Beethoven ett förarbete. Mitt förarbete av Beethoven var att helt enkelt att söka efter bilder på honom. För hur såg han ut egentligen? Jag sett honom antal gånger under skolåren, och en del gånger efter det, men aldrig har jag tänkt på hur han faktiskt såg ut.  
 
Bilden jag arbetade ifrån var:
 
Jag tyckte om färgsättningen skulle passa toppen till figuren och många av de bilder (snabb sökning på google) visade ungefär samma färgsättning. Sedan tycker jag det är underbart att han alltid framställs som så allvarlig, men det är sant nästan alla kreativa själar ser ut så medans hjärnarkivet arbetar till fullo. 
 
Nu ligger han inte i en låda längre, utan är dekor för lägenhetens musikhörna. 
 
 
 



Livet rullar på!

 
Nya glasögon. Börjat exprimentera med gouache. Haft kurs i konstnärligt företagande.
Livet rullar på.
 
"Tiden går fort när man har roligt". Sant - eller så går tiden bara fort för att man alltid är på resande fot eller har massa i hjärnarkivet eller liknande. Det är mycket som rullar just nu. Jag älskar och hatar varje sekund av det. Stressen över framtiden har kommit över mig igen och fastän jag går runt med ett underbart leende tack vare att jag studerar någonting jag älskar så är frågan alltid kvar i huvudet "Vad fan ska jag göra sen?".
 
Jobba kreativt. Ja, tack. Bli konstnär. Ja, tack!
 
För varje målning/teckning/skapelse så blir jag mer och mer nöjd. Hur konstigt det än låter så vill jag krama dom, pussa dom och säga att hur viktiga de är för mig. Jag kan se min utveckling bara ett halvår tillbaka och det tar bort lite av det mörka på mitt självkritiska hjärta.
Tack, Mich.
Varsågod Mich! 
 
 
För varje dag så bli morgonen lite ljusare och mitt humör likaså. Jag behöver solljuset och det är snart. Längtar efter att sätta mig på torget med akvarell och block och måla av stadens själ. Usch, jag är så konstnär.
 
 
Första från v: Fanart av Bioshock 2, Gouache.
2a från v: Valörövning i Gouache
2a från h: Stillében i Gouache.
Första från h: Stillében i Akryl.
 



2017, du gör mig lite pirrig

"Do i look cool now?"
IG @ bymichaelao
 
Jag måste ändå säga, fastän det inte gått långt, att 2017 har gett mig massa bra dagar.
Leende på läpparna. Glädjetårar fyller ögonen. Sinnet är ljusare än vanligt.
Dock är det är fortfarande lika mörkt i världen och jag vill inget mer än gärna trycka stenig lera i ansiktet på de som är orespektlösa mot människor, men det är tyvärr något jag får acceptera nu när jag är så kallad vuxen.
Världen är inte perfekt. Livet är inte en dröm.
 
Idag. Tisdag. För en gångs skull så gick jag hem tidigt från skolan idag. Vanligtvis så stannar jag kvar till klockan fem-ish, men idag gick jag hemåt redan vid halv fyra. Jag var trött i sinne och kropp, och eftersom jag brukar stanna övertid alla andra dagar så var jag värd en tidig dag. Yei till mig!
 
Förutom det så har jag faktiskt inte så jättemycket att säga. Jag är glad. Världen är dum. Naturen är vacker, men det är kallt i Skövde. Så det är tur att jag har min jacka, halsduk och mössa.
 
Lycka till med kommande dagar, så hörs vi snart igen!



Årets första krokiövning

Litet smakprov på dagens resultat
Övre: 3min | Undre: 10min
 
Lovet är slut och jag kan inte längre vara uppe till den tidiga solen och gå upp strax innan solen går ner. Det är tyvärr inte möjligt, Michaela, synd om dig. Plus att nu är jag tvungen att vara "mer vuxen" och bete mig så som samhället säger är rätt för min ålder och mitt kön mellan benen.
 
Fast nej. Hemskt. Det jag sa var en lögn. Tackar mig själv för det, tack!
 
Jag må vara tvungen att ställa undan spelkontrollen för ett tag, och jag må tvinga mig själv till att vända tillbaka dygnet, för hittills har 2017 varit väldigt sent och med det väldigt mörkt, men detta är mest för att jag inte ska gå likt en zombie igenom stan för att sedan riva upp mina klasskamrater likt pappersbitar på grund utav att de inte förstod mitt oförståeliga zombie-språk. 
 
Åh, jag ser verkligen fram emot att vara vaken under solens alla timmar. Hejdå, vampyr-liv.
 
Idag var skolans första dag och för att värma upp våra kreativa hjärnor så tvingades vi med pennor och papper att måla kroki. (Nej, det är aldrig tvunget, men det lät dramatiskt.) Första timmen, innan te-och-kaffe-rast, var förfärlig. Man skulle lättast förklara det som att alla streck jag drog hamnade en millimeter ifrån där jag faktiskt tänkte. 
 
När jag tänker efter så är måla kroki lite som att cykla faktiskt. Det gör ont i början för att man snubblar och klumpar sig. Sedan när man fått in trixet så rullar det på. Vid ett längre avbrott så är det lite vingligt i början, men efter ett tag så kickar drivrutinerna in igen och det är som om man aldrig slutade.
 
Kroki-teckning går upp och ner. Ibland är man duktig och man vill ge sig själv tusen klappar på axeln och belönas med all världens mörka choklad. Medan andra gången så drar man sig i håret och ifrågesätter om ens konstnärliga förmåga överhuvudtaget existerar. Denna gången var nog faktiskt uppåt för mig, jämförelsevis med förra gången kroki.
 
Tack för idag. 
Imorgon ser jag fram emot nya skapelser!



Nytt år - ny kalender - nya möjligheter

Årets kalender med sällskap av de två senaste åren.
 
Under 2016 så har mitt skapande utvecklats till en helt ny nivå. För första gången kan jag se en klar förbättring mellan varje teckning och målning. Jag har lärt mig att kritisera mina egna skapelser på ett mer positivt sätt, till skillnad från innan då jag mer trampade ner vad jag än gjorde.
Jag ser fram emot vad 2017 kan ge mig. Detta året ska jag försöka att vara mer aktiv med att uppdatera med nya skapelser istället för att lägga dom i skuggan!
 
Hittills under 2017 har jag inte gjort så mycket mer än vanlig start på året. Jag har inga årslöften och jag har inga måsten. För vill jag göra någonting eller ändra någonting med mitt liv och beteende så kommer jag (förhoppningsvis) ge det löftet oavsett dag. 
 
Men okej, jag kan bevisa det nu genom att jag kommer gå emot min princip och säga några saker som jag ska tänka på under 2017...
  • Var godhjärtad, så folk nästan hatar dig.
  • Våga säga emot folk som inte accepterar din godhet.
Dessa är direkt kopplat till den gången jag gav överblivna pengar till en stackars människa utanför butiken, och en annan gick förbi och grymtade till: "Du tar hand om konsekvenserna också hoppas jag." Jag hann inte mer än vända mig om innan personen var borta och jag gick hem ledsen och förbannad. Om jag kunde skulle jag hjälpa alla, men jag vet att det är varken gott mot mig eller funkar ekonomiskt just nu.
  • Ta hand om din kropp, OCH DIG SJÄLV.
  • Ät mindre kött och sluta med onödigt godis.
2016 må ha varit ett bra år och jag mår bättre än någonsin tidigare i min kropp, men jag slutade bry mig om att ta hand om min kropp. Ta ett fotbad, ansiktsmask med iskallt glas med fina paraplyn, klippa håret, köpa nytt smink, uppdatera gaderoben till kläder du känner rätt i. Jag vill inte öka min konsumtion. För jag tycker inte om människor som köper mer än vad dom behöver. Kläder köper jag personligen oftast på secondhand eller på butiker som jag vet gör rätt för sig. Smink kommer jag spara ihop för att köpa från icke-djurtestat, veganskt och ekologiskt - för jag vill inte slänga på mig någonting som har skadat ett djur, punkt slut.
 
Förra året var året då jag började med en bättre kost och jag vill fortsätta. Jag är inte vegan, men majoriteten dagar i veckan äter jag köttfritt eller tillochmed fritt från animaliska produkter. Klapp på axeln till mig från mig. Jag mår bättre och det känns bättre. Ibland önskar jag att jag hade mod att jaga själv för då skulle jag veta för säkerhet att djuret behandlades rätt, men jag kan inte ens köra över en liten mus utan att tjuta.
 
Apropå mat. Dryck. Jag borde sluta dricka kaffe. Eller iallafall endast dricka kaffe till enstaka firande och fika. För är det någonting jag blir skakig av så är det kaffet. Jag mer eller mindre slutade med kaffe helt när jag började skolan. Jag skakade för mycket för att måla ordentligt. Så jag ersätta kaffe med te, och det blev mycket bättre. Såå...
  • Dra ner på kaffe också.
Och en sista grej:
  • Skriv mer!!
Jag saknar att skriva. Det är en slags terapi man inte får av att måla. När du målar så kommer du till en annan plats och glömmer den riktiga världen för en stund. Medan när du skriver så är du fullt medveten om allt. Du spyr istället för att försöker dra tillbaka det. Borde skriva klart min söta novell om den elaka oförstådda häxan. Plus att jag vill verkligen börja blogga mer igen, för det är något speciellt med det. Inte för att jag tror ni faktiskt tycker allt jag skriver är intressant för det tycker itne ens jag, men för att det är skönt.
 
Detta är mitt liv och jag är inte mer än mänsklig. (Tyvärr. Skulle vara coolt att vara utomjordisk.)
Puss och kram, hoppas erat 2017 har behandlat er väl dessa få dagar!
 
 
 
 <--För er som vill se årets kalender lite större.



Julen är här och jag vill klaga lite

 
Bara några dagar kvar till Julafton och jag är en klassisk svensk som längtar till sommar och sol. Det är tråkigt att prata om vädret, men det är så vi gör. Vi pratar om vädret när vi inte har annat att tala om. Vi kan börja detta klagsamma inlägg med att prata om vädret, du och jag(, men mestadels jag). Först och främst; Vintern är knappt här. Snön kommer och går - så som chokladen gör i en chokladälskares skafferi. Det är en hemsk hatkärlek. För man vill att det ska ligga kvar, men varje gång man kollar efter så försvinner lite mer. För det andra; Det är fortfarande kallt och vidrigt, men för största del bara kallt. Kylan biter tag i kinderna som gammelsläkten gjorde när man var liten och fluffig.
 
Vädret är inte det enda jag tänkt klaga på. Jag har även filosoferat om julen överlag. Menar tänk på de som inte har familjer att fira med, eller de som har familj - men inte får/vill fira med dom av olika anledningar. Tänk på de som helt enkelt inte har råd att köpa klappar och därför får förklara för hens barn att "Tomten kommer inte i år.". Juletider har övergått till tiden då "alla barn ska vara glada" om de får dyra julklappar. Vart tog kärlek och gemenskap vägen?
 
Ta mig med en nypa salt. För jag vet att det inte är så hemskt som det låter, men det är fortfarande någonting jag tänker på och någonting jag tänkt på de senaste jularna. Om jag hade kunnat skulle jag bjuda in alla ensamma och sorgsna själar på en stor julmiddag med musik och dans, men jag är bara en simpel konststudent med hål i fickorna.
 
Suck, kort sagt så vill jag bara ha tillbaka jul som består av gemenskap och kärlek.
 
Jag behöver inte dyra julklappar med fancy inslagning. Om jag skulle önska mig någonting i år så skulle det kort och konsist vara:
- Kärlek.
Det är kliché som fan, men vet du vad? Jag är lite kliché på många olika sätt.
 
Kärlek borde bli årets julklapp. (Även fast VR är jäävligt coolt.)
 
Puss och kram!



Porträttstudie hela dagarna

   
 
Som du märker genom bilderna har jag koncentrerat mig väldigt mycket på porträtt, till och med gjort en skulptur. Anledningen till detta är enkel: jag vill förbättra min kunskap och förmåga att måla människor. Ansiktet är nummer ett på min lista, sedan får jag väl (tyvärr) ge mig in på att studera händer och fötter.
 
Min tid på skolan, Skövde Konstskola, har varit helt underbar och jag har lärt mig så otroligt mycket. Lite tråkigt att jag snart redan gått klart min första termin, men på den ljusa sidan så har jag en termin kvar och x antal år att fortsätta lära mig allt som går.
 
Mitt tips till alla er som också vill förbättra er porträttkunskap är enkel och kort:
     - Måla alla och så många ansikten ni ser!
Det är inget fel att måla av. I evigheter har människan lärt sig genom att härma. Måla människor från internetbilder, måla din vän, måla av den främmande personen på tåget, måla av någon som fikar. Studera hur ljuset faller in över ansiktets muskler, hur de olika musklerna formar sig i förhållande med varann. Sedan kan du alltid fokusera dina studier på bara näsor/bara ögon i alla olika former.
 
Träning ger färdighet!
Igår skissade jag upp en ungefärlig plan för mitt första (lite) större porträtt. Denna kommer göras i akryl och än sålänge så ser jag verkligen fram till slutresultatet.
 
See you next time!
 
 



Historian om mötet med Radical Face

 
Historia dags igen! Det var en gång... Nej, vi börjar om. 
 
Det var en av de värsta veckorna för Sverige. Snön hade kommit utan förvarning! Stockholm var i kaos och ingen annan än 08erna (och de som besökte 08e-land) trodde på den hårda sanningen; Stockholm hade jävla massa snö. Fastän den förfärliga varningen via alla möjliga medier så bestämde sig de fem vännerna att åka bil till Stockholm. Allt detta för ett band vid namn Radical Face.
 
Vilket är då detta band, Radical Face? Radikalt ansikte låter inte speciellt bra. Men låt mig försöka övertyga dig genom att du själv lyssnar in dom, på valfritt medie: Spotify, youtube med mera. För ska jag gå in på varför jag tycker Radical Face är grymma så kommer jag skapa en novell till ära.
 
Tillbaka till berättelsen. Det var fredag och alla satt och trängdes i den lilla hyrbilen som nu hade anlett till stora staden Stockholm. De körde fel. Hittade ingen parkering. Var kissenödiga. Hade slut på öl. Livet var påväg att ta slut. Väl framme till Södra teatern stannade bilen till för att kolla ordentligt på kartan var de skulle för att komma till närmsta parkeringshus, men sanningen var att de redan stod på den närmsta platsen någonsin. Gratis dessutom! Lyckan var tillbaka.
 
Ben Cooper klev upp på scenen och med sin lugnande röst inledde han i den vanliga fallangen:
  "Hello, my name is Ben Cooper, also known as Radical Face. This is my band people."
Publiken tjoade och jag tackade överstående väsen att jag kom ihåg mina öronproppar. Sedan tilllade han:
  "We're from USA.... and I'm sorry..." (pga Trump vann valet dagen innan)
Spelningen var magisk på så många vis. Ljuset. Musiken. Känslan. Låtarna. Ben Cooper. Kärleksblickarna mot Ben från hans man.
 
När spelningen var över så trodde jag att det skulle vara en lång kö för att prata med Ben, men det visade sig att det var väldigt få som orkade stanna kvar. Detta nöjde jag mig med mycket väl eftersom det betydde att jag skulle kunna dra ut på mitt samtal med Ben och även förklara varför jag gjorde en målning till honom. 

När han kom ut så fick vi förklarat att han var tvungen att springa så fort taxin kom, eftersom turnén inte var över än, men vi fick gott och väl med tid. 
 
Angående målningen. Det var en karta. Jag gjorde två. En till mig och en till honom. Så först bad jag honom att signera min, och utan att han visste att det fanns en till så frågade han frågor om målningen och mig. Jag fick en kram och orden:
"Stay weird forever. This world needs weird people."
Jag tackade och gav över kogeln (som hans karta var i). Han öppnade och utbrister i ett
"Is this for me? Have you done this to me?"
Med dom orden kan man lätt säga att han blev överycklig. Han berättade hur den skulle upp i hans hem när han väl kom hem igen. Och jag fick en till kram.
 
Sedan drog vi hem med bil. Från stora staden Stockholm, till lilla staden Skövde. Väl hemma, runt 6.00 dagen efter, så slängde jag mig i sängen med årets största leende.
 
Det var en bra resa och ett förjävla bra äventyr.
 
 



Träffen med R2-D2

 
Har jag glömt berätta om gången då jag träffade R2-D2? Ja, självklart.
Det var en vacker oktoberdag fyllt med spöregn och en tråkigt grå himmel, men jag var glad ändå. För jag kände mig on top. Kläderna var svarta och sminket lika så. Jag kände mig snygg med mina brutala skor med nitar, men det var svårt att hålla sig cool när man möts öga mot öga med R2-D2.
 
R2-D2 rullade fram och beepboopbeepbeep-ade mot mig. Mitt hjärta dog. Jag försökte kolla runt och se vem fan det var som skojade med mig. Vem fan var det som styrde? I första blicken så hittade jag inte skaparen, antagligen för att jag var så generad. (Plus att jag kände mig utstirrad av folk runt omkring, som egentligen bara var minst lika fascinerade av R2-D2 som jag.)
 
Efter en del beepbeepboop-ade så vände sig R2-D2 för att prata med en liten pojk som ville gå fram och kramas. Då såg jag skaparen vid en bänk inte jättelångt ifrån. Fastän jag var generad och nervös så gick jag fram och börja kommunicera så som människor gör, och självklart kunde jag inte hålla mig igrån att prata om R2-D2.
 
Jag hoppas att jag kommer minnas dagen tills dagen då jag dör. För när en cool människa säger att man är cool och duktig på det man gör då tar man åt sig lite extra. Jag ser fram emot den dagen då jag möter dom igen, och hoppas då kunna berätta att mina planer och drömmar är igång och inom synhåll.



Underbar helg i Stockholm!

 
Seriöst nu, Michaela. Du säger hela tiden att du ska börja blogga seriöst, men på något vänster så "har du inte tid". Mjo, det är ju relativt sant eftersom du är iväg på saker plus att senaste två veckorna har du varit för sjuk för att skriva ner ord på denna digitala dagboks liknande dokument.
 
Juste, det jag faktiskt skulle prata om var ju inte hur dålig jag är på att uppdatera utan: Stockholm!
 
Jag, sambo plus mina bästa vän och hennes pojkvän åkte till Stockholm. Varför? Hm, ja kanske möjligtvis för att förra helgen spelade Twenty One Pilots i Stockholm, på Annexet, och det sjukaste är att vi hade biljetter! Vi hade galet tur eftersom biljetterna tog slut kort efter de blev tillgängliga.
 
Jag vill först och främst bara skriva ut att det var galet. Det var helt klart värt att stå i kö och frysa tårna av sig. Jag har aldrig varit på en stor konsert så har inte så mycket att jämföra med, men känslan och atmosfären var magisk. Hela publiken var igång konstant i nästan tre timmar. Hoppade och sjöng med i alla låtar. Man kände så jävla mycket känslor, allt på samma gång; kärlek och gemenskap osv.
 
Första man lade märke till när man gick in i Annexet var att det var närtill fullt med folk och vi visste att det skulle komma in fler (eftersom vi inte direkt var sist i kön). Så vi hade två val:
- Klämma oss in i havet och tryckas med alla TOP-fans.
- Ställa oss längre bak, men riskera att inte se ordentligt för allt folk. 
 
Men vi tog det kloka beslutet att ställa oss nästan längst bak för ingen av oss var sugen på att stå och trängas när det fanns gott med plats där vi stod, bredvid en inhängning där de som fixar ljud och ljus satt. Sekunden efter vi ställde oss där märkte vi den väldigt medvetna ställda stolpen och blev överlyckliga eftersom det betydde att Tyler kommer komma bak (på något sätt) och klättra upp på den. Några minuter efter så vilar jag ögonen på något annat som stod i inhängningen. Två objekt som var övertäckta med varsin svart filt. Ett piano och trumsätt. Vi valde helt rätt plats kan jag säga! För de hade byggt upp en till scen i bakre delen av salen, och vi stod precis bredvid!
 
 
Twenty One Pilots är kända för att hoppa runt mycket under deras konserter. Så som att gå ut i publikhavet och ställa sig, eller som jag sa lite kort tidigare; klättra upp på höga platser. Detta visste jag redan innan vi gick på konserten, men jag hade inte tänkt på det så mycket mer än så. Så när Tyler (sångaren) helt plötsligt försvann upp på övervåningen av Annexet var mina ögon stora som tennisbollar. Eller när de ställde ut trummor på en platta och skjutsa ut den i publiken, för att sedan själv ställa sig på den och spela.. Mygurd, det var sjukt.
 
Roligaste var nog när Josh hoppade in i en såndär stor boll och sprang runt på publikhavet. Jag laddade upp klipp på det på Instagram (@bymichaelao)
 
 
Spelningen var alltså förra torsdagen, 27 Oktober, och vi hade hotellrum bokat fram till lördagen. Så fredagen var en ledig dag i Stockholm stad för oss att göra vad vi ville. Åkte t-bana, gick på Vasa-museet, shoppade och tog en öl i Gamla stan. Mysigt som satan!
 
 
Till sist vill jag tackar alla som gjorde Stockholm resan underbar och stort tack till Stockholm för att du inte skrämde slaget av oss små Skövde-bor. Du kommer se mer av oss inom en väldigt snar framtid!
 
Puss till alla er där ute, och tveka inte på att skämma bort er med en enorm upplevelse. 
Livet är till för att leva!



Första månaden på konstskola

bymichaelao @ IG

För ett tag sedan nu så sökte jag till Hellidens utbildning: Skövde Konstskola i tron om att det var allt för sent i utbildningen för att ta in lilla mig. Jag har aldrig varit så osäker över min egna kunskap och kreativitet.
 
Första steget var att skriva personligt brev, välja ut portfolio och skicka in. Enkelt som en plätt? Nope, det var det svåraste knapptrycket jag gjort som jag kan minnas. Och sedan gå på intervju. Jag hade så många frågor som snurrade runt under intervjun och rundvisningen, men direkt när frågan kom: "Har du några frågor om utbildningen eller skolan?" så kortslöt sig hela hjärnsystemet. Så jag satt bara där med ett nervöst leende medan jag letade ivrigt över de frågor som sekunden innan hade skärt igenom öronen. "Nope, inte vad jag kommer på." Nervositet är en dum mekanism.
 
"Då välkomna jag dig till Skövde Konstskola. Jag ser fram emot att se din utveckling!"
 
Eftersom jag kom in två veckor efter kursstart så gick första veckan till uppgifterna jag hade missat (ex. färgövningar, konstorientering och olika former av teckning/måleri övningar - kroki och självporträtt), men glädjen över att ha kommit in gjorde att jag jobbade snabbare än vad jag trodde jag var kapabel till. Så redan efter min första vecka var jag ikapp de andra.
 
Första tiden på skolan har rullat förbi lika fort som snabbtågen åker förbi perrongen. Jag har hunnit göra så grymt mycket. Mestadels för att jag har varit väldigt motiverad och på så sätt kunna "tvinga" mig själv till att skapa mer och mer för varje dag. 
 
Jag trivs jättemycket i min ateljé på min nya utbildning och ser fram emot vad första året har att ge mig. 
Och eftersom jag numera inte endast jobbar eller spelar spel kommer jag försöka att uppdatera iallafall en gång i veckan. Vad jag lär mig, vad jag skapar och vad jag hittar på. Det klassiska.
 
Ha det bra, så hörs vi igen jättesnart igen!



3 veckor gamla valpar

 
 
För några månader sedan var jag och mamsi nere i Danmark och parade Elohopea. Länge höll vi tummarna och jag, som inte längre bor hemma, fick uppdateringar nästan dagligen ifall Ella gick upp i vikt eller inte. Och helt riktigt blev hon en tunna efter ett tag. Den 22 Juni föddes fyra sockersöta valpar.
 
Sålänge jag minns så har mamma haft hundar(, men vi har även haft andra djur). När jag bodde hemma hade jag lyxen att ha valpar hemma lite då och då. Att se ett liv växa från blind och döv nästan råttliknande till en galen hårboll är något jag inte riktigt kan förklara, men det är minst sagt underbart.  
 
W-kullen är idag 5 veckor gamla och för ungefär två veckor sedan vad jag med sambo nere för att träffa dom; Warga, Wargo, Wargas och Wargen. När vi först anlämnde så sov de alla och man kunde inte göra så mycket annat än att stå utanför valpburen med ett lågt "aww" i huvudet. Jag saknar verkligen att ha valpar när mig hemma. Fastän man ofta blev biten i tårna under frukosten så var det oslagbart att lägga upp en trött valp i knät och bara mysa. 
 
När de till slut vakna upp så var det upp iväg på vingliga ben för att komma och hälsa på oss. Det var då inte så mycket bus förutom tugga för att lugna kliande tänder. Wargen, som är den minsta valpen (bild 3), är min hittils favorit. Kan vara pga att han är liten och har ljusare tecken i ansiktet - därmed lättare att känna igen, eller så är det helt enkelt att han har en egen personlighet.
 
Som sagt idag är de redan 5 veckor gamla. Jag var nere på ett dagligt besök nu i veckan och redan på två veckor har alla växt till sig ordetligt. Precis exakt så som valpar gör. Det är bara att man glömmer bort det medans man inte har valpar. Mycket mer bus. Mycket starkare tänder. Mycket mer energi. Även om de sov en timme av mitt besök så hann jag busa med dom en lagom stund.
 
Nästan så att jag vill åka tillbaka nu när jag skriver om dom. 
Menar vem vill inte ha ett fluffigt hårmonster att gosa med?
 
Tack för mig! 
 
P.S För er som undrar så är rasen Finsk Lapphund och ni kan hitta mer information på min mammas hemsida, www.magiicas.com . Kommer antagligen ladda upp mer bilder som jag tog när de var tre veckor gamla för de är ju galet sockersöta! Så håll dig uppdaterad så får du se mer.


Follow