Micha Ö.

 

Att det hände denna veckan blir ju lite fel att säga, men inom 7 dagar (vilket är en vecka) är korrekt, så ja: Nytt för denna veckan!

Förra fredagen, vid 4 tiden, slängde jag mig på stolen som påminde mig om förra gången jag la mig ner för smärta. Tatueringen. Men denna gången för att sticka nålen igenom huden och inte vara in litegrann. Jag har under lång tid, mycket längre än vad jag varit medveten om, varit fascinerad utav att skaffe septum. Fast har aldrig riktigt vågat. Varför? För att jag bryr mig för mycket vad andra tycker.

 

Med piercingar ser du läskig ut. Du är farlig. Du är kriminell. Du är allt ifrån snäll. Du är "ung och dum". Kanske lite överdrivet, men jag tänkte ungefär i dom spåren. Folk kommer se snett på mig bara för att jag ser ut så jag vill. Visst, jag tycker fortfarande det är lite jobbigt att tänkte hur bekanta ska reagera när dom ser, men helt ärligt känner jag faktiskt inte att jag bryr mig särskilt mycket. Som jag alltid sagt på jobbet till de barn som tycker min töjningar är fula: "Jag tycker dom är fina. Så det är ju bra att det är jag som har mina smycken och inte du."

 

Jag har alltid haft en enorm beslutångest över allt. Svart eller svartblå? Byxor eller kjol? Köpa eller inte köpa? Rubbet om allt. Vissa saker är självklart lättare än andra. Så som; röd mjölk eller grön? Eko eller inte? Men det är sånt som är tillfälligt "just för stunden". Jag vet att jag kommer få välja samma val inom några dagar och därför är det inget problem. Men att köpa kläder är en härlig frustration. Jag älskar kläder, men hatar att välja. När jag köper kläder kan man nästan förutse att detta plagg kommer jag ha i min garderob i ett par år. Min onda cirkel: Jag älskar att köpa kläder, men hatar att välja. Jag hatar att slänga, men jag gillar att rensa ut.

Jag är allt och ingenting, helt enkelt.

 

Dra ihop säcken, Michaela. Som alltid hamnar jag utanför spåret och snackar om elefanter när jag börja på naturgodis. Det finns en koppling, men det är bara jag som kan förstå den.

 

Min septum. Jag älskar den. Jag hoppar inte till när jag ser mig i spegeln, som jag först trodde. Jag är nöjd över den. Så som jag är nöjd över min tatuering. Jag har aldrig varit personen som väljer saker för att jag vill, och nu när jag gör sådanna val känns det underbart. Det är nästan som att vara barn på nytt fastän man räknas som myndig "vuxen". 

 

Tack för att du klara dig igenom min lustiga text.
Hoppas du mår bra idag.
Om inte tänk mig med rufsigt hår och vit rock: Med ivriga händer hoppar jag runt och slänger färg runtom i lägenheten. Glöm inte att jag nynnar på "Jag ska måla hela världen, lilla mamma..." med halvt galen blick. 
Hm, det skulle bli en bra seriesnutt. Det är ju trotsallt min konst(iga) dag... så.. Hm. *ideér*