Historian om mötet med Radical Face

 
Historia dags igen! Det var en gång... Nej, vi börjar om. 
 
Det var en av de värsta veckorna för Sverige. Snön hade kommit utan förvarning! Stockholm var i kaos och ingen annan än 08erna (och de som besökte 08e-land) trodde på den hårda sanningen; Stockholm hade jävla massa snö. Fastän den förfärliga varningen via alla möjliga medier så bestämde sig de fem vännerna att åka bil till Stockholm. Allt detta för ett band vid namn Radical Face.
 
Vilket är då detta band, Radical Face? Radikalt ansikte låter inte speciellt bra. Men låt mig försöka övertyga dig genom att du själv lyssnar in dom, på valfritt medie: Spotify, youtube med mera. För ska jag gå in på varför jag tycker Radical Face är grymma så kommer jag skapa en novell till ära.
 
Tillbaka till berättelsen. Det var fredag och alla satt och trängdes i den lilla hyrbilen som nu hade anlett till stora staden Stockholm. De körde fel. Hittade ingen parkering. Var kissenödiga. Hade slut på öl. Livet var påväg att ta slut. Väl framme till Södra teatern stannade bilen till för att kolla ordentligt på kartan var de skulle för att komma till närmsta parkeringshus, men sanningen var att de redan stod på den närmsta platsen någonsin. Gratis dessutom! Lyckan var tillbaka.
 
Ben Cooper klev upp på scenen och med sin lugnande röst inledde han i den vanliga fallangen:
  "Hello, my name is Ben Cooper, also known as Radical Face. This is my band people."
Publiken tjoade och jag tackade överstående väsen att jag kom ihåg mina öronproppar. Sedan tilllade han:
  "We're from USA.... and I'm sorry..." (pga Trump vann valet dagen innan)
Spelningen var magisk på så många vis. Ljuset. Musiken. Känslan. Låtarna. Ben Cooper. Kärleksblickarna mot Ben från hans man.
 
När spelningen var över så trodde jag att det skulle vara en lång kö för att prata med Ben, men det visade sig att det var väldigt få som orkade stanna kvar. Detta nöjde jag mig med mycket väl eftersom det betydde att jag skulle kunna dra ut på mitt samtal med Ben och även förklara varför jag gjorde en målning till honom. 

När han kom ut så fick vi förklarat att han var tvungen att springa så fort taxin kom, eftersom turnén inte var över än, men vi fick gott och väl med tid. 
 
Angående målningen. Det var en karta. Jag gjorde två. En till mig och en till honom. Så först bad jag honom att signera min, och utan att han visste att det fanns en till så frågade han frågor om målningen och mig. Jag fick en kram och orden:
"Stay weird forever. This world needs weird people."
Jag tackade och gav över kogeln (som hans karta var i). Han öppnade och utbrister i ett
"Is this for me? Have you done this to me?"
Med dom orden kan man lätt säga att han blev överycklig. Han berättade hur den skulle upp i hans hem när han väl kom hem igen. Och jag fick en till kram.
 
Sedan drog vi hem med bil. Från stora staden Stockholm, till lilla staden Skövde. Väl hemma, runt 6.00 dagen efter, så slängde jag mig i sängen med årets största leende.
 
Det var en bra resa och ett förjävla bra äventyr.
 
 





Magdalena

Öronproppar är ett måste för mig på konserter. Jag drabbades själv av tillfällig tinnitus efter en konsert som tack och lov gick över efter några månader. Numera har jag alltid öronproppar på konserter, uteställen, bio, spinningpass, idrottsmatcher mm. Jag har ganska känsliga öron så utan öronpropparna får jag lätt ont i öronen och vill verkligen inte drabbas av tinnitus igen. Jag tycker till och med att ljudet bli bättre med öronproppar på mig.

Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo